Jenny Eriksson: Ingenting är omöjligt

Med facit på handen så här 34 år senare i livet så är det nog inte så dumt tänkt trots allt… Jag tror att det mesta här i livet handlar om ens egen inställning och framtoning oavsett vad det rör sig om, det gäller bara att våga och faktiskt ta chansen när den kommer. För min del så är ovanstående ledord dessutom förenat med en stor näve livsglädje.

Den 1 augusti 2006 så arbetade jag med en lite lätt nervös känsla mina allra första timmar som anställd här på Sodexo, visste inte vad som väntade, visste inte hur det skulle gå, hur mina nya arbetskamrater skulle ta emot mig… Ja, listan kan göras lång på allt som snurrade i mitt huvud, jag var skapligt nervös. Jag blev anställd som receptionist/växeltelefonist och driftoperatör. Idag arbetar jag som vikarierande driftområdesassistent (Öst med Jimmy Pettersson i spetsen) 50 % och 50 % som assistent åt vår Segment- och strategidirektör Ingvar Andersson och tycker det är riktigt kul.

Mina år med telefonin och arbetet i receptionen har gett mig förmånen att få kontakt med människor av alla de slag runtom i landet, både anställda och kunder och mina dagar har gett mig både ett och annat skratt men även en del tandagnisslan. Någonstans på vägen så kände jag att det var dags att få komma vidare och när tjänsten som vikarierande driftområdesassistent utlystes på Starnet så såg jag min chans.

Ska dock ärligt erkänna att jag i första steget inte kände mig tillräcklig, hur jag nu ens kunde tänka de tankarna så här i efterhand. Jag la ner tanken på att visa mitt intresse som trots allt fanns där, funderade en dag eller två då tanken slog mig: Varför inte? Varför skulle inte jag passa in i profilen för den tjänst som utlystes?

Jag gjorde slag i saken och sökte. Vad skulle det värsta vara som kunde hända? Att jag fick ett nej? Att min stolthet skulle få sig en törn? Att någon ansågs vara bättre lämpad? Var det nu något som jag inte skulle kunna så har vi ju fördelen med många utbildningsmöjligheter här på Sodexo. Dessutom finns det ju alltid någon att fråga och framförallt så är det väl det som Sodexo som företag står för (service med EQ 🙂  Allt handlar ju återigen om ens egen inställning. Jag vågade, tog chansen och jag fick den.

Påminner lite om år 2003 när jag tog mina första stapplande steg in på ett riktigt gym för ett bokat möte med en SM-mästarinna i Bodybuilding. Vågen hade börjat närma sig 100 kg (de berömda sambokilona). Jag var nervös, visste inte vad som väntade mig eller hur något skulle komma att bli. Jag hade bläddrat i träningstidningar och önskat och drömt att jag själv hade varit där.

Varför bara drömma? Varför inte bara göra slag i saken och ta steget? Jag gjorde det jag lät det inte stanna vid tanken och visionen, jag gjorde DET. 1,5 år senare och 40 kg mindre på vågen, dessutom 10 klädstorlekar mindre och en nytänd livsglädje som håller i sig än idag. Hade jag då vetat det jag vet idag så hade jag aldrig tvekat från första början.

Träningen har blivit en del av mitt liv, och den får mig att må riktigt bra. Det är där jag hämtar min energi och positiva attityd som jag bär med mig och har nytta av i mitt dagliga arbete här på Sodexo. Det är den som får mig att orka när dagar är tunga för även de dagarna existerar även om de är få.

Den nervösa känslan jag hade inför min nuvarande tjänst lade sig ganska snart efter att jag påbörjat den och jag insåg att det passade mig riktigt bra. Mest nervös var jag nog inför det här med att skriva protokoll på diverse möten. Mycket frågor som snurrade i huvudet.

Precis när jag känner att jag börjat få lite ordning på det och nervositeten lagt sig så blev de fem championgrupper jag sitter med i som sekreterare nordiska i sammansättningen och protokollen skulle nu inte bara skrivas, det skulle dessutom göras på engelska. Behöver jag ens tillägga den känsla som sköljdes över mig för en sekund när det stod klart?

Tänk att allt man utsätts för under livet, prövningarna och chanserna som kommer till en, möjligheterna som passerar, de är många och de ter sig på olika sätt. Varför begränsar man sig själv? Tankens kraft har nog en stor inverkan… Om man bara vågar så finns ju alla möjligheter i världen och för varje steg jag själv tagit och varje hinder där jag begränsat mig själv men slutligen tagit steget har jag ju vuxit som människa, blivit något visare och kan med facit på handen bara konstatera att det är bara jag själv som trots allt sätter gränserna.

Jag vågade i alla fall och nu när jag sitter här på Sodexo fem år senare så vet jag att den enda som kan hindra mig från att utvecklas är jag och enbart jag själv och min inställning till saker och ting. Ingenting är omöjligt, det vet jag nu!

Vid tangenterna
Jenny Eriksson, Driftområdesassistent

Speak Your Mind

*